Naturskyddsföreningen på Gotland 1:a sida

Det finns flera fastigheter på Gotland som ägs av Naturskyddsföreningen.
Lilla Karlsö ägs av riksföreningen, men övriga fastigheter ägs av Naturskyddsföreningen Gotland.
Läs om fastigheterna. Alla är dock inte klara ännu.

På Gotland finns flera fågeltorn t.ex Träskmyr, Muskmyr, Storsund och Klase. Klase ägs och sköts privat. Naturskyddsföreningen äger och ansvarar för tornet vid Pavikens västra strande, starx norr om Västergarn samt det vid Stockviken på Faludden. Övriga torn har Länsstyrelsen ansvar för. Alla platser är mycket fina fågellokaler. Vid Stockviken häckar exempelvis samtliga svenska simandsarter. Vid Paviken finns numera även ett fågeltorn på sjöns östra strand. Länsstyrelsen har ansvaret för det tornet.

Hettan dallrar över tallsavannen på västra Fårö. Det blänker till av turkos, azur och ultramarin. Blåkråka! Året är 1967. Det sista blåkråkeparet lämnar Sverige. En epok är slut.

Under 30-årsperioden mellan 1936 och 1967 häckade blåkråka varje år på Fårö. Som mest fanns där 14 par (1951). Totalt noterades ca 170 häckningar. På 1800- talet var blåkråkan ganska vanlig i södra och östra Sverige, men i början av 1900-talet dog fågeln ut i Sverige. Blåkråkorna på Fårö var således en återinvandring, troligen från Baltikum. Redan på 1930 fanns det ganska säkert blåkråkor på Fårö, och blåkråkor sågs av och till på Gotska Sandön under 30- och 40-talet. Häckning lär till och med ha förekommit på själva Gotland under denna tid. Fortfarande ses blåkråka då och då på Gotland, men någon häckning finns inte bekräftad på senare år.

Blåkråkan är skygg och kan vara förvånandsvärt svår att få syn på. Den är också känslig för störningar under häckningen, och alltför entusiastiska fågelskådare kan ha bidragit till artens försvinnande från Fårö. I hela Europa har förekomsten av blåkråkor minskat, vilket indikerar att miljöförändringar och miljögifter också kan vara orsaker till fågelns tillbakagång. Blåkråkan övervintrar i södra Afrika och anlände till Fårö under senare delen av maj, för att sedan lämna ön runt den 1 september.

Det var fram för allt mästerlotsen Haldur Wigsten, som då bodde vid Norra Gattet på Fårö, som intresserade sig för blåkråkorna. Han väckte så småningom tanken på att boträden skulle skyddas, eftersom flera hade avverkats. Blåkråkan häckar i hålträd, på Fårö uteslutande i tallar, där spillkråkan tidigare hackat hål. 1961 köpte därför Naturskyddsföreningen 49 tallar för 865 kr spridda över södra och västra Fårö, i vilka blåkråkehäckningar hade noterats under årens lopp. Dessa tallar fick också lagligt skydd genom naturminnesförordnande. Under åren 1961 till 1967 köpte föreningen ytterligare ett tiotal träd i samma områden. Sedan dess har flera av tallarna stormfällts eller försvunnit på annat sätt. Ett 30-tal träd finns dock fortfarande kvar. De flesta är torrträd eller högstubbar, men ett antal är fortfarande levande. Även om blåkråkorna numera är försvunna, är träden till nytta för andra hålhäckare, som skogsduva och stare.

Åtskilliga insekter och andra småkryp är beroende av att det finns döda eller döende tallar. Tallarna är därför viktiga ur natursynpunkt. Det naturhistoriska värdet är också stort. Träden vittnar om en intressant epok i Gotlands naturhistoria, och vem vet , kanske kommer blåkråkan en dag tillbaka till de magnifika tallsavannerna på Fårö. För Naturskyddsföreningen inskränker sig skötseln av tallarna till inventeringar av kvarstående träd och kontroll att naturminnesmärkningen inte fallit bort. Det är en trevlig utmaning att försöka finna träden. Försök !

Storsund (118 ha) hittar man genom att ta vägen mot Hangre söder om Gothems kyrka och sedan vika av längs en väg som är markerad med skylten ”Fågeltorn”. Parkering finns, från vilken en stig leder ner till tornet vid stranden av den fågelrika sjön med änder, doppingar, svanar m.m. Då och då kan man även höra eller se tranor från fågeltornet.

Alvena Lindaräng (6 ha) i Vallstena, infart från landsvägen strax norr om kyrkan. Parkeringsplats med toalett. Änget har fått sitt namn på grund av den rika förekomsten av skogslind. Man har funnit ett dussintal orchidéarter här. Vid midsommar brukar brudsporren blomma i stora mängder. Även fågellivet är artrikt, med typiska arter som bl.a. halsbandsflugsnapparen. Änget sköts sedan några år av Vallstena IF. Vallstena Hembygdsförening har lagt upp en naturstig i änget och dess närmaste omgivningar.

Augustas änge (3 ha) i Atlingbo alldeles nära vägen någon km söder om avtagsvägen mot Mästerby vid Isums. Det finns en liten parkering vid avtagsvägen och härifrån har man en kort promenad in till huvuddelen av änget, som är ett litet, men typiskt Gotlandsänge. Det vårdas av Isaac Atlinger och hans släkt.

Änget, som ligger i Atlingbo har i senare tid erhållit sitt namn till minne av fröken Augusta Pettersson, som vid sin bortgång 1980 testamenterade fastigheten till Naturskyddsföreningen. "Det är min önskan att Naturskyddsföreningen bibehåller ängen och inte låter uppodla densamma". Släkten Pettersson kom till Atlingbo 1816. Augusta föddes 1890 och levde på sin gård, Friggars, tillsammans med sin fyra år äldre bror, Hugo. Båda förblev ogifta och när Augusta gick bort 1980, 89 år gammal, fanns inga arvingar. Augusta som levt de sista 30 åren ensam, hade dock generöst fördelat sina ägodelar i testamentet, varvid jordbruksmarken kom att frånstyckas och resten kom att tillfalla Naturskyddsföreningen. Syskonparet försörjde sig på jordbruk, men försörjningen fick ofta stå tillbaka till förmån för deras stora intresse för kultur och natur, vilket helt präglade deras livsåskådning. I och med detta kom det sig att inga stora intrång från moderna tider tilläts i den ålderdomliga natur- och kulturmiljön.
Den ålderdomliga smedjan inne på bostadsfastigheten vårdades ömt som ett slags minne från gångna tider. Huset innehöll, förutom smedja en liten verkstad där man tillverkade ullkardor och spatserkäppar för avsalu. Detta var en verksamhet som under andra hälften av 1800-talet sysselsatte familjen och bidrog till försörjningen. Änget har en yta på ca tre hektar. Det består av en öppen övre del och en mer sluten och skuggig nedre del. I den nedre delen kan man hitta benved, som är ovanlig i gotländska ängen. Kanske är den spridd från husets trädgård.
Det finns en brya (grävd damm) i nedre delen som Augusta kallade Tuar eller Tauar på grund av de kraftiga starrtuvorna som finns där. Ibland har därför änget kallats Tuars änge. Grannarna kallade änget Friggars änge, Augusta själv sade bara "ängen".
Änget vårdas av en grannbonde i socknen. Det är vackert och varierat, och väl vär t ett besök. Ett bord med bänkar finns att fika vid.

Flygfoto Gunnar Britse. Längst bort syns buskridå längs ån. I mitten ligger föreningens fastighet som är beväxt med buskar.

Lina myr är numer en dikad och uppodlad dalsänka. Här odlas mest vall men också majs.

Föreningens fastighet, Lina träsk (19 ha) når man norrifrån från vägen mellan Vallstena och Gothem. En enkel parkering finns i utkanten av vårt område. Lina myr var tidigare en av Sveriges främsta fågellokaler, men fortfarande finns
röd- och storspov och några vipor. Brushanen tycks numera vara försvunnen. Ett trevligt inslag i fågelfaunan är kornknarren. Vårt område kännetecknas av ett busklandskap med intressanta arter som t.ex. gräshoppsångare.

Hörsne Prästänge (11 ha) ligger nära vägen mellan Hörsne och Bara. Stor parkering, varifrån en skogsväg leder in till slåtterboden. En del av änget är hävdad, medan resten brukar vara betad. Prästänget är känt för sin blomsterrikedom, med bl.a. orchidéer som blodnycklar och kärrknipprot. Det sköts av oss själva och vill du göra en aktiv naturvårdsinsats är du välkommen att delta i aktiviteter som bl.a fagning och slåtter. Det finns även en skyltad naturstig.

När Naturskyddsföreningen på Gotland år 1986 köpte Hörsne Prästänge av Lantbruksnämnden anade vi föga hur utvecklingen av området skulle gestalta sig.

Genom Karin Janssons insatser hade delar av området hävdats som änge mellan åren 1953 och 75.
Av äldre kartmaterial var det lätt att se att hela det 12 ha stora området tidigare ingått i ett omfattande ängesområde.
Vid en inventering 1914-15 konstaterade Karl Bolin, Rutger Sernander och Karl Johansson att Hörsne Prästänge hörde till de mest bevarandevärda på Gotland. I en rapport från1938 noterade Nils Ekberg och Lars Gunnar Romell att Hörsne Prästänge, som då uppgavs vara på 7 ha, vanhävdades.
När vi övertog området hade det under den senaste 10-årsperioden betats med hästar och lamm av och till.

Efter tio års arbete med röjningar, ängeshävd, nötbete och klappning av träd, har igenväxningen stoppats och växt- och djurlivet utvecklats.
När det gäller beskrivning av de olika skötselåtgärderna som krävs i ängshävden, hänvisar vi till artikeln om Alvena Lindaräng.
Två bulhus, led, portal och bandtun är nu påtagliga kulturinslag i änget. Utan ovärderlig hjälp från Fritz Ahlström och Sylve Stenberg skulle detta aldrig ha blivit byggt.

Parkeringen är helt omgärdad av bandtun. Portalen och led visar oss vägen in mot det hävdade änget. Vägen går genom ett område där skogen får utveckals fritt. Därför är det tätt med trän och buskar och inte så mycket örter och gräs.
Döda träd ligger kors och tvärs. Den skarpt lökluktande ramslöken dominerar markskiktet på våren och försommaren, även om det också ryms hela mattor av svalört, blå-, vit- och gulsippor innan lövsprickningen sänkt marken i djup skugga.
Vi passerar en gammal brya, dvs en grävd damm som gav kreaturen tillgång till vatten. Alldeles vid bryan ligger det fina bulhuset (byggt 1996) som rymmer två kretsloppsanpassade dass och ett redskapsutrymme.

När vi passerar genom nästa bandtun kommer vi in i det hävade änget där ängsboden, byggd 1989-90, ligger alldeles till vänster. Man får en känsla av att stiga in i ett grönt rum, eftersom grönskan växer tät runt de hävdade ängsytorna. Marken täcks av en mångfald av örter och gräs.
Påen kvadratmeter kan du finna upp till 50 arter och totalt kan man räkna till drygt 100 arter på ängsytorna som totalt har en yta på ca 1 ha.
Av orkidéer förekommer: S:t persnycklar, tvåblad, tidig brudsporre, stor brudsporre, vanlig nattviol, skogsnattviol, krutbrännare, skogsnycklar, jungfru marie nycklar, blodnycklar, johannesnycklar, kärrknipprot och skogsknipprot.
Varma sommardagar kan luften vara fylld av fjärilar som fladdrar mellan blommorna.

Genom att passera genom nästa stängsel kommer du ut i betesmarken. Här eftersträvar vi maximal variation, så öppna ytor omväxlar med tätare partier. När träden dör får de ligga. Ökad mängd död ved gynnar småkryp, svampar, lavar och mossor.
Ek, ask, lundalm och skogsalm dominerar trädskiktet, men vi har också ett område med tall och en grandunge.
På försommaren är blomsterprakten riklig och du kan exempelvis upptäcka en rad av våra blåa violer: ängs-, skogs-, lund- och strandviol. Skogsförgätmigej utgör ett markant inslag längs stigen.
Förutom att vi låter beta området med nötkreatur, genomför vi röjningar för att öppna upp olika delar mer.
Längst bort i beteshagen har du en fin utblick över Lina myr, sedan länge nästan helt uppodlad.
Halsbandsflug- snappare och mindre hackspett hör till de fåglar som kan noteras i området.

När du så småningom åter kommer in i änget, passerar du en ständigt fuktig ängsyta, där en rad fuktberoende växter trivs. Tidig slåtterblomma, tätört, majviva och ältranunkel är några exempel. Loppstarr och knägräs hör till de mer svårfunna arter som ändå är vanliga här.
Under högsommaren kan området domineras av ängsvädd och kärrknipprot. På lite torrare mark finns typiska ängsväxter som svinrot och slåtterfibbla.

Sista delen av naturstigen går genom den täta skogen. Det är märkligt att tänka sig att det här var hävdad ängsmark för 100 år sedan. Myskmadra och ekorrbär är arter som finns i skogen, men inte i ängs- och hagdelen.

Genom varierad och klok skötsel av Hörsne Prästänge hoppas vi kunna vidmakthålla områdets skönhet och biologiska mångfald, så att även kommande generationer får förmånen att uppleva detta.

Kettelviksården (2 ha) ligger vid Kettelviken. Den är vår minsta fastighet och består av en några hundra meter lång strandremsa på sandstenberggrund norrut från bodarna samt inåt land en liten triangel med täta buskage. Längs stranden finner man en artrik flora samt en sandstensmur med mycket intressanta vittringsfenomen

av Mats Björck

Historia
Vid Kettelviken, nästan så långt söderut man kan komma på Gotland, finns en ca 700 meter lång standremsa som ägs av Sveriges Naturvårdsfond. Naturskyddsföreningen är den dominerande och förvaltande parten i fonden. Fonden köpte området 1968 på initiativ från Naturskyddsföreningens gotlandskrets och dess dåvarande ordförande Tord Porsne. Förutom strandremsan ingår ett litet igenvuxet stenbrott i fastigheten.

Sandstenskust
Kettelviksården representerar en ovanlig strandtyp på Gotland, nämligen sandstenskust. Sandsten går i dagen i ett stråk från Hoburgen, via Burgsvik till Grötlingbo. Sandstenen har använts, och används i viss mån fortfarande, till skulpturer, slipstenar och för byggnadsändamål. Tidigare betades området och var då helt öppet. Successivt har området växt igen med oxel, tall, en, björk, vresros och slån. På senare år har en del röjningar genomförts på initiativ av Naturskyddsföreningen på Gotland, men ännu är växtligheten ganska tät i vissa partier.

Unik stenvast
Området avgränsas in mot land av en stenmur (vast på gotländska) som består av sandsten. Genom föreningens initiativ, och med stöd av Länsstyrelsen, har muren delvis restaurerats. Den återställda delen innehåller en unik sandstenstyp som har grova och fina reliefer på stenarnas alla sidor. Riktigt hur denna vittring uppstått råder det delade meningar om. Liksom i kalksten finns det i sandstenen fossil. Trilobiter, musslor och armfotingar kan man med lite tur hitta. Muren med sin vittrade sandsten har mycket högt bevarandevärde.

Växtligheten
Många av växterna i området är typiska för Gotlandskusten, t ex strandaster, strandmalört, gåsört och strandmålla. Mer ovanliga växter i området är vejde och ljungsnärja. Att vandra längs Kettelviksården är en härlig upplevelse som skiftar från gång till gång beroende på väder och vind.

Muskmyr (101 ha) ligger vid stora vägen mellan Vamlingbo och Sundre. Vår mobilinfovangn står under hela sommarsäsongen på parkeringen. En stig leder fram till ett fågeltorn, varifrån man har en fin utsikt över myren och omgivande orchidérika marker med bl.a vaxnycklar och flugblomster. Myren är välkänd som lokal för rovfågel under sträcktiderna vår och höst. I de här områdena kan man under högsommaren även observera tallprocessionsspinnarlarver. Det finns även en skyltad vandringsled runt hela myren.

Historia
Gotlänningen Arvid Ohlsson beskriver Muskmyr i sin bok "Från träsk till fågelmyr" som publicerades 1968. Kanske var beskrivningen och Arvids engagemang i myrfrågorna ett av skälen till att Sveriges Naturvårdsfond, där Naturskyddsföreningen är en av stiftarna, 1969 köpte området. Ett förslag att avsätta området som naturreservat presenterades 1973 och 1985 kom så det slutligta beslutet om naturreservat med följande motivering: "Ändamålet är att bevara våtmarken och förutsättningarna för områdets växt- och djurliv, vidare skall alvarmarkernas karaktär bevaras".

Fågeltorn och naturstig
Reservatets totala areal är 106 ha, varav själva myren upptar ca 40 ha. Sveriges Naturvårdsfonds del av reservatet är101 ha. Runt myren finns en naturstig med 12 st informationsskyltar. Den utgår från parkeringplatsen där den även slutar. Naturstigen anlades 1993 då även fågeltornet byggdes. Att besöka fågeltornet och att gå naturstigen, är en upplevelse utöver det vanliga.

Gotlands största alvarsjö - ett unikt område
Egentligen skulle myren benämnas kärr, detta på grund av att myren erhåller sitt vatten från omgivande alvarmarker, utan något markerat enskilt tillflöde. Runt myren är kalkberggrunden av karstutformning, vilket innebär att ytvattnet blir begränsat, det rinner lätt ner i berget. Myren kantas av ett randträsk med spännande så kallade sten- slukhål. Myren med sin omgivning är unik för svenska förhållanden.

Myrens unika avvattning
Om myrens tillrinning är unik, så är dess avvattning inte mindre märklig. Avvattning sker via ett sluk eller slukhål, dvs en berggrundsspricka som utbildats till flera underjordiska kanaler. Kanalerna utformades under istidens stora vattentryck och under inverkan av kemisk upplösning av kalkberggrunden.

Agen och orkidéerna
Myren har från början, efter istiden och landhöjningen ur havet, varit en mycket grund och vegetationsfattig klarvattenyta. Successivt har igenväxning skett med fram för allt ag. Klimatet och kalkberggrunden har inneburit att agen varit mycket konkurrensstark, så stark att de flesta andra växter trängts ut. Små områden med bladvass, vattenklöver, tråd- och bunkestarr finns dock, särskilt där agtäkt (för taktäckning) bedrivits. På strandängarna och bland randträskens fuktstråk växer åtskilliga orkidéer. Flugblomster, kärrknipprot, brudsporre, ängsnycklar och sumpnycklar är några exempel. Genom bete och röjningar hålls strandängarna öppna. De stora agytorna är fascinerande att se från fågeltornet, sagobetonad Baueratmosfär i morgon- och kvällsljus.

Alvret - svår livsmiljö
Alvret utsätts för stora variationer i temperatur och fuktighet och det förekommer uppfrysningsjordar. Uppfrysningsjordarna innebär att ettåriga växter favoriseras eller växter med extremt härdiga rotsystem, ex gotlandssolvändan. En senglacial relikt, masklaven, Thamnolia vermicularis är vanlig inom alvrets vindpinade torra delar.

Småkryp och fåglar
Som alltid på strandängar finns mängder med spännande insekter. En rödlistad nattslända, Tricholeiochiton fagesii, har upptäckts vid en inventering 1994. Som den enda större myren på södra delen av Gotland, lockas många fågelarter vid flyttningen att besöka myren, och flera arter häckar i myren. Ett utdrag ur fågeltornets besöksbok ger några exempel: kungsörn, ängshök, kärrhök, fiskgjuse, ormvråk, aftonfalk, lärkfalk, enkelbeckasin, vattenrall och svarthakedopping.

Vattenståndet
En för myren olycklig fördjupning av utflödet mot slukhålet har inneburit att vattenståndet blir alltför lågt sommartid. Torrsomrar kan myren nästan torka ut helt och hållet. Utredning om dämningsmöjligheter initiera- des under 1995, och Naturskyddsföreningen verkar för att dämningen ska komma till stånd.

Smågårde naturskog

Smågårde naturskog (6 ha) i Tofta är det senaste tillskottet bland våra fastigheter. Det gränsar bl.a. till parkeringen vid badplatsen norr Tofta Badpensionat. Det består av en ganska orörd barrskog som växer i ett sanddynområde nära stranden. I norra delen ringlar en liten bäck.

Nygårdsmyr

Nygårds myr (47 ha) i Kräklingbo kan betraktas som en ”vildmyr”, eftersom den ligger lite långt från allfarvägarna, men är ändå väl värd ett besök. En oskyltad väg mellan Slitevägen och Lösån leder in till en parkering, varifrån man har en stunds promenad innan man är framme vid själva myren. Det kan dock vara lite svårt att hitta rätt stig. Om man har gått rätt kommer man då ut på en skogklädd udde med fornlämningar och härifrån har man en fin utsikt över myren med dess skiftande växtsamhällen.

"Nygårdsmyr räddad" skrev Nils Dahlbeck i Sveriges Natur nr 2, 1950, efter det att Naturskyddsföreningen köpt ca halva myren. Föga anade man då den utveckling som följde.

Under 1800-talet och första halvan av 1900-talet dikades de gotländska myrarna ut i en rasande takt. På 1940-talet fanns endast ca 10 betydande myrar kvar outdikade. När dikningepoken var slut hade mer än 95 % av de gotländska våtmarkerna dikats ut! Naturskyddsföreningen kämpade för att så mycket som möjligt skulle bevaras av myrarna. Den största och utan tvekan ur natursynpunkt mest värdefulla, Lina myr, lyckades inte föreningen rädda. Några andra kunde bevaras genom Naturskyddsföreningens insatser. Träskmyr, Storsund, Muskmyr och Ny- gårdsmyr förvärvades av föreningen och undgick därmed utdikning.

Nygårdsmyrs dikningsföretag av år 1942 kom aldrig till utförande. Naturskyddsföreningen kunde 1950 genomföra inköp av 41 ha myren. De som sålde sina marker i myren var A Nilsson, A O Olofsson och M Viman i Kräklingbo och Anga. Priset var 3.000 eller 4.000 kr och en av donatorerna var Arvid Ohlsson, som genom sina arvoden från föredrag och filmvisning om Lilla Karlsö (inspelad 1939-40) bistod med medel. 1986 köpte föreningen ytterligare ca 6 ha i myren från Lantbruksnämnden för 5.000 kr.

Tillrinningsområdet för Nygårdsmyr utgörs av jordbruks- landskap. Odlingarna och utdikningarna ovanför myren gör att myren tillförs stora näringsmängder. Myren har därför vuxit igen under årens lopp. En olaglig dikning genom myren 1967 har ytterligare förvärrat situationen. Några klarvattenytor finns inte längre kvar, och vassar och viden brer ut sig. Länsstyrelsen gjorde år 1985 den bedömningen att naturvärdena minskat så mycket att man inte ville avsätta myren som naturreservat, något som Naturskyddsföreningen begärt (20 år tidigare!).

Länsstyrelsen genomför mätningar av näringsinnehållet i det vatten som rinner in i myren och i det som rinner ut. Slutsatsen är att myren fungerar som en kvävefälla som hindrar en del av näringsämnena från odlingsmarken att nå Östersjön. Föreningens nuvarande målsättning är att myren får utveckas fritt. Även vassar och videbuskage har sitt värde. Och fortfarande kan man höra den småfläckiga sumphönan under ljumma försommarnätter.

Föreningen har också idkat myrslåtter på en mindre yta för att se vad som händer. En önskedröm för framtidan är att kunna bedriva myrslåtter på en större yta. Myrslåtter var tidigare mycket vanligt, men bedrivs inte alls längre.

Naturskyddsföreningens fastigheter på Gotland

Smågårde naturskog

Nygårdsmyr